Byta land och språk

Bonusmaterial

Du hittar poddavsnittet på Spotify. Det är 43 minuter långt.
Det går också att lyssna HÄR.

Det här avsnittet handlar om människor som bytt land och språk – med mer än hundra års mellanrum. Hjalmar Höglund lämnade Järvsjöby i Vilhelmina 1904 för att emigrera till Kanada. Hali Ezairjawi, Hanna Moser och Miriam Becker kom alla helt nyligen till Umeå från Irak, Österrike och Tyskland. De har gått en SFI-kurs, svenska för invandrare. Under utbildningen besökte de Folkrörelsearkivet i Västerbotten för att höra historien om 19-åringen från Järvsjöby som lämnade sitt hem för att flytta till ett annat land. I podden gör de några jämförelser och reflektioner, men framför allt berättar de om sina egna upplevelser av att byta land och språk. Hali arbetar som bilmekaniker, Hanna är förskollärare och Miriam är virusforskare på universitetet. Historien för de nya västerbottningarna har bara börjat!

I podden berättar arkivarie Susanne Odell om Hjalmar Höglund (1887-1971) och hans liv i Kanada, där han bland annat arbetar som murare och snickare. Vi får också höra om om hans återresa till hembyn i Västerbottens inland. Hjalmars anteckningsböcker, brev och fotografier förtäljer en hel del. Men förstås inte allt… Samma dag som poddavsnittet spelas in blir ett telefonsamtal en viktig pusselbit i historien om Hjalmar och hans familj. 

Hjalmar Höglund och hans syster Anna, strax efter ankomsten till Kanada. Nedan ser vi Hjalmar på ett bygge i Keewatin och ett foto från en farm i Donalda, Alberta, våren 1916. Sjätte person från vänster är Ellen Höglund med dotter Ruth.

HÄR hittar du Hjalmar Höglunds samling av fotografier och föremål som finns på Västerbottens museum. 
HÄR kan du läsa mer om Hjalmar och hans personarkiv på Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

År 1906 köpte Hjalmar en bälgkamera i Kenora, Ontario. Han fotograferade bland annat vänner från Vilhelmina som han besökte. 

Hjalmar Höglunds exponeringsmätare, i Västerbottens museums föremålssamling.
Midnattsfoto sommaren 1916. Hjalmar Höglund tog fotot direkt han kom hem från Kanada. Han skickade kopior till bekanta där för att visa hur ljusa sommarnätterna i Järvsjö var.

EMIGRATION FRÅN VÄSTERBOTTEN

Utvandringen från Västerbotten till Nordamerika fick aldrig den masskaraktär som emigrationen från Småland och Västsverige. Den starka expansionskraften i det västerbottniska bondesam­hället och suget från sågverkshanteringen förhind­rade att vi fick en verklig folkvandring västerut. Ändock – mellan 1861 och 1930 emigrerade 14 350 personer från Västerbotten till Nordamerika. Vid den tid när Hjalmar emigrerade nämns felslagna skördar som en anledning till emigrationen.

”I fråga om emigrationen, så har densamma varit ganska avsevärd, särskilt under åren 1903, 1904 och 1905. Det har ej sällan hänt att hela familjer begivit sig till främmande världsde­lar, företrädesvis Amerika. Närmaste anledningen till den stora utvandringen synes hava varit de un­ der flera av periodens år felslagna skördarna samt tunga skattebördor, vilket särskilt gäller lappmar­ken, varifrån stora skaror utvandrat under perio­den.”

Landshövdingens femårsberättelse 1901— 1905.

HÄR (Tidskriften Västerbotten nr 1/87) kan du läsa mycket mer om emigrationen från Västerbotten.

TRE SOM NYSS BYTT LAND

Hali Majed, som flyttade från Irak

”Efter kort tid började jag få nya kompisar och vänner och träffade dem nästan varannan dag. Det jag har sagt till mig själv, är att så fort som möjligt lära mig svenska språket eftersom det är jätteviktigt för att få kontakt med människor och sedan ska man visa hänsyn och respektera landet som man bor i. Efter sex månader jag kunde prata svenska på ett bra sätt och kunde få kontakt med människor eftersom jag gillar att prata och höra det här språket.”

Hanna Moser, som flyttade från Österrike  

”November 2021. Jag känner mig ganska svensk nu. Jag lyssnar på Totta Näslund och Tänd Ett Ljus. Jag förstår allt. Jag tittar på Robinson, Mello, Bäst i Test och Parlamentet. Jag fikar. Och äter mest veganskt. Jag ser Norrsken ibland. Jag säger ”Tjenixen”. Jag sjunger Små grodorna, medan jag springer runt en midsommarstång. Jag äter semlor i februari och mår illa när jag smakar surströmming. Jag köper Triss (och vinner inte). Jag bor med min sambo och hennes två katter i en etta. Jag cyklar till jobbet. Jag cyklar dit när det är mörkt och cyklar hem när det är mörkt. På sommaren sover jag med gardiner som är extramörkt och varje dag är det oväntat att det är ljust i natten. Jag går runt i Umeå och tittar på höstljusen. Jag tycker om Sverige. Jättemycket.”

Miriam Becker, som flyttade från Tyskland

”Framför mig låg två dagar av bilresa och bakom såg jag min gråtande mamma och min vinkande familj. Men jag åkte framåt och började förstå att min bilresa skulle vara en övergång från mitt gamla till mitt nya liv. Jag åkte genom norra Tyskland, Danmark och korsade gränsen till Sverige via Öresundsbron. Bara 1200 kilometer kvar… Mellan flygande landskap minskade min oro och melankoli och mitt nya avsnitt i livet i Sverige tog sin början.”

Halil och hans pappa i Teheran när de skulle träffa personal som ansvarar för hans uppehållstillstånd i Sverige. Nedan: Halil anländer till Umeå flygplats – kallt och halkigt.
Miriam Beckers collage av bilresan från Tyskland till Umeå.

NYA BERÄTTELSER TILL ARKIVEN

Under hösten 2021 har vi träffat ett tjugotal akademiker som studerar SFI (svenska för invandrare) på den avslutande nivån. Hali Ezairjawi, Hanna Moser och Miriam Becker, som vi hör i podden, var några av dem.

Det blev ett trestegsbesök med visning i Folkrörelsearkivet i Västerbotten, berättarworkshops på Västerbottens museum och uppmuntran till att skriva och berätta egna berättelser om migration.  

Vi inledde med att tillsammans titta på Hjalmar Höglunds arkivmaterial kring utvandring från Sverige. Därefter fick vi träffa dokumentärfilmaren Amra Heco som visade delar ur sin film om en egyptisk mans migrationsberättelse idag: ”Catching snowflakes”. 

Studenterna inspirerades därefter, i workshop-form, till egna berättelser – att både skriva och framföra muntligen. Här (och ovan) kan du se några utdrag av deras skrivna berättelser. En del av dem kommer att arkiveras för framtiden, tillsammans med bland annat biljetter och fotografier.

Detta blev möjligt tack vare gott samarbete med Lillemor Malmbo, en positiv och engagerad SFI-lärare som nappade på projektet!

Samuel Cousin från Rwanda har rest till många afrikanska länder i sitt jobb: Sydafrika, Ghana, Tanzania, Uganda, Demokratiska republiken Kongo med flera. Men han drömde om att en dag få resa till Europa eller Amerika och ta reda på hur det är att leva där. Ett studiestipendium vid Umeå universitet gav honom möjligheten att flytta till i Sverige. Samuel, hans fru och deras tvillingar började planera den flytt som han drömt om.

”Den 17 augusti anlände vi äntligen till Umeå och välkomnades av våra vänner från samma land och flyttade in i vår nya lägenhet. Det nya liv jag hade drömt om hade börjat. Barnen började i skolan, min fru studerade på Svenska för invandrare och jag började mina studier på Umeå universitet. Vi utforskade många nya saker: ny mat, nytt sätt att be, nytt språk. Nu har jag avslutat universitetet och fått jobb, min fru har fått jobb. Jag är glad att jag nu lever det liv jag drömt om. Vi har det bra i Umeå och planerar att besöka våra familjer i Rwanda nästa år.”

Alexander Sandgren flyttade från Australien till Sverige med sin familj eftersom han fick jobb som forskare på Umeå universitet. Hans son var bara 2 år så han kommer bara att ha minnen från Sverige. Det svåraste omställningen var för hans fru som inte pratade svenska till en början, fick ta hand om barnet ensam på dagarna och ingen av dem visste hur länge de skulle stanna kvar i Sverige, 2 år eller 15 år …? 

”Det har också varit svårt eftersom vi inte har kunnat besöka vår familj i Australien på grund av coronaviruset. Men jag borde verkligen inte klaga. Vårt liv här har varit fantastiskt hittills. Jag uppskattar särskilt de utmärkta förskolorna här i Umeå.”

Ruth Magh flyttade från Tyskland till Sverige för att hon fick jobb på SLU, Sveriges lanbruksuniversitet.

”När jag kom till Umeå första gången var vädret jättedåligt och det var mörkt hela tiden eftersom snön inte kommit ännu. Dessutom fick min pojkvän flyga hem två dagar senare, så jag mådde inte så bra de första veckorna här. Men det slutade när jag började på jobbet. Allt som allt måste jag säga att det var positivt att flytta till Sverige och jag kommer att sakna det om jag ska flytta tillbaka någon dag, för jag vill vara med min pojkvän igen. Men det är en annan berättelse.”

Abdulai Guinguina från Ghana har skrivit två dikter om sina känslor för sin kärlek.

I
Jag vet smärtan av att kvävas
från röken av brinnande broar
Jag vet smärtan av en kvävd strupe
som knappt kan uppge ett ljud

Jag vet betydelsen av uppbrutna stigar
och de försvinnande stegen av familjära ansikten
Alla leenden och allt skratt
kan inte rädda en själ så söndertrasad

En legion frossar nu
På ruinerna du övergivit
De berövar mig på skönhet vilande
För att svetsa starka band som knyter an

Demonerna kommer objudna
For att städa upp kaoset du skapat
I gravfältet du försakat
En ritual svår att bryta

De kallar frivilligt
De kallar våldsamt
Och det är mitt fel att de kallar
Därför uthärdar jag deras fräckhet

Men jag vill utdriva dem
Jag vill bryta detta band

Vi gick från två till att vara en
till jag helt ensam i livets tumult
Och du sitter där förevigt i nöje
Som lämnar mig med minnen av ömma känslor

II
Fan ta mig
Slit mig bit för bit
Ta farväl av mig
Ta ifrån mig min frid

Hjärtat slitet till slamsor
Jag vill fortfarande kämpa
Plocka upp remsorna
Låt oss göra allt rätt

Jag gav ett löfte
Jag kan inte släppa taget
Jag vet inte hur
Jag kommer inte göra det

Lojalitet är min styrka
Även min svaghet
En välsignelse i slutändan
En förbannelse jag inte kan bryta

Charith Madawala flyttade från Sri Lanka för att hans fru ville ta sin masterexamen i Sverige. De oroade sig särskilt för att lämna sina föräldrar eftersom de bott tillsammans hela livet. Men nu har de båda jobb och är nöjda med sina nya svenska liv.

”Första dagen i Sverige, när vi gick av tåget, hjälpte en svensk man att ta ner våra väskor. Det var svenska folkets första intryck, det var så trevligt. Vi fick så mycket hjälp av svenskar. När jag sa att vi kom från Sri Lanka hälsa de med ett vänligt bemötande. Vi hyrde en lägenhet innan vi kom hit och jag fick jobb som kock efter två veckor.”

Ümmehan och Kemal Avican kom från Turkiet till Sverige och Umeå för tolv år sedan, Ümmehan sex månader efter att hennes man Kemal flyttat hit för att studera. Ümmehan började också studera. Det var jobbigt i början, men snart började hon njuta av att vara i Umeå. Strax efter det behövde hennes man återvända till Turkiet under en period, och avskedet minns hon mycket väl. Så småningom, efter att han kommit tillbaka och hon jobbat dag och natt på labbet, blev de doktorander på samma avdelning. De har gift sig och blivit föräldrar och gjort Sverige till sitt hem.

”Jag kom ihåg den snöiga dag han vinkade till mig från bussen och jag var ensam kvar i ett land jag inte kände så bra. Jag kände mig mycket ensam och grät hela natten.”

”Jag visste ingenting om Sverige. Jag visste bara att det ligger i norr och naturen är mycket vacker. Jag visste inte att det är kallt och mörkt. Jag har alltid undrat hur människor kan bo i sådant land. Men nu, vem bryr sig! Jag vill studera och forska! Jag har klarat mina studier, fått jobb, gift mig med min fru och fått vårt första barn i Umeå. Och nu älskar vi Umeå.”

Mohamed Elkholy flyttade från Egypten till Umeå för ett stipendium från Svenska institutet.

”Jag minns mina känslor den dagen. En blandning av lycka, spänning och rädsla. Ett nytt kapitel i mitt liv skulle börja, men var jag redo för det? Jag ska börja från noll igen, ny kultur, nytt språk på en okänd plats. Kommer mina barn att tycka om det? Kan de bli involverade i samhället? Jag ställde alla dessa frågor till mig och tänkte ännu en gång. Men det är en stor chans för oss att leva i en bättre miljö så vi bestämde att vi måste flytta och ta risken.”

Catrine Odhiambo flyttade med sin man och två barn från Kenya till Umeå.

”Jag skulle säga att jag inte känner alla mina grannar. För det mesta träffas vi bara när vi går in eller ut, vissa hälsar inte ens. Det här är en skillnad som vi har vant oss vid. Jag saknar mitt hemland ibland men jag har lärt mig att passa in i det här samhället och samexistera med människor. Jag vet att efter att jag lärt mig svenska helt och hållet kommer det bli bättre. Jag fokuserar för det mesta på det positiva och tillåter mig själv att vara lycklig i det här hemmet långt hemifrån.”

OLIKA FÖRUTSÄTTNINGAR

Miriam, Hali och Hanna har alla studerat D-kursen på SFI, som är den avslutande kursen i svenska för invandrare. Kursen ska ge grundläggande kunskaper i svenska och om det svenska samhället och de har läst på en studieväg anpassad för akademiker. De och deras kurskamrater, som besökt arkivet och museet i det här sammanhanget, har på ganska kort tid kommit långt i sin SFI-utbildning. Många har en vidareutbildning från sitt hemland i bagaget. Så ser inte förutsättningarna ut för alla som studerar på SFI – en del har aldrig gått i skola förut och kan ha traumatiska upplever med sig. Här berättar läraren Tomas Mannberg om den stora spännvidd som finns bland SFI-elever i Umeå.

Hanna Moser och Ingela Wall i arkivet, där poddinspelningen gjordes.
Foto: Erica Dahlgren.

FAKTA OM LIVET I ARKIVET; BYTA LAND OCH SPRÅK

Programledare: Anna Sténs, chef Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Medverkande: Susanne Odell, arkivarie, Folkrörelsearkivet i Västerbotten, Hali Ezairjawi, bilmekaniker, Hanna Moser, förskollärare och Miriam Becker, virusforskare. Alla är också SFI-studenter.
Intervjuer: Ingela Wall, Västerbottens museum.
Produktion: Demokratiska arkivet (personal vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten och Västerbottens museum) tillsammans med Erica Dahlgren, poddproducent.